Fika i goda vänners lag.

En seg början på gårdagen med huvudvärk och trötthet. Men sen fick vi fart på familjen och rullade något försenade mot Glanshammar och den utlovade pajen. Vi möttes av ett svart-vitt yrväder och en smått bredbent liten snörpa som stod och svajade på gräsmattan. Efter trädgårdssyn och husesyn slog vi oss ner och drack kaffe och åt rabarber och jordgubbspaj. Jag mumsade på en nektarin medans de andra högg in på paj och bullar. Det är alltid lika spännande och gå på diet när man är bortbjuden. Nåväl, förutom trevligt småprat vid kaffebordet så var det den yngsta medlemmen i familjen som stal mest uppmärksamhet. För det första så är hon söt som en blomma och trots den ringa åldern av 11 mån rolig som få. Tösen har ett minspel över det vanliga. Och hon åt sin nektarin med mycket mer passion än jag gjorde. Min egen minsting tyckte inte att det var fullt så kul eftersom lycklig hund hela tiden ville göra henne sällskap. Det var inte alls hennes typ av kompis. Några som däremot fann varandra var J och stora tjejen, de lekte från första stund. Och på barns vis, trots en vänskap som pågått mindre än två och en halv timma, Så var det självklart att J skulle sova över när det var dax för oss att röra oss hemåt. Vi lovade barnen att nästa gång så...... Tänk om man inledde vänskap så enkelt som barn, vad många vänner man skulle ha.

Kvällen avslutades dock lite mer dramatiskt med en J som var ledsen som en tok. Vi slank förbi en affär på vägen hem för att handla på oss lite mat inför veckoslutet. Allt gick bra tills vi skulle packa in oss och maten i bilen. J ville stänga bildörren själv vilket inte var något problem om det inte varit för den kraftigt överförfriskade man som dök upp vid bildörren. När jag bad J stänga dörren trodde den glade gubben att jag bad om hjälp att stänga och erbjöd sig att hjälpa till. Han hade stora problem att hålla sig på fötter så jag sa lite klämkäckt till J att ett två tre nu stänger vi dörren. J var inte med på noterna utan tyckte att jag var en elak elak mamma som inte lät honom stänga själv och brast i stor gråt. Och jag som bara ville komma därifrån. Gossen grät och skrek hela vägen hem, vilken tog ca 25 minuter. puh. Han lugnade sig efter lite fjäsk och prat med mormor på telefon.


Nu skall vi sätta oss ner och planera de sista semesterdagarnas innehåll i demokratisk familje anda. Jag vill till landet och hoppas att de andra också ser det som ett alternativ. Äntligen sol och värme. Kram T.